Socialdemokraterna lugna trots djup kris
När Socialdemokraterna på lördag samlas till kongress i Göteborg är det förunderligt stillsamt i partiet. Lugnet är långtifrån självklart, det finns tillräckligt med problem för att hålla en kriskongress i Stefan Löfvens parti, menar Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.
Det är ett parti i snålblåst som samlas i Göteborg på lördag, skriver Ekots Tomas Ramberg.
Lyssna: Hör samtal i P1-Morgon med Tomas Ramberg
När Socialdemokraterna på lördag samlas till kongress i Göteborg är det förunderligt stillsamt i partiet. Lugnet är långtifrån självklart, det finns tillräckligt med problem för att hålla en kriskongress i Stefan Löfvens parti, menar Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.
Mycket talar för att det socialdemokratiska partiet är på väg mot sitt sämsta valresultat sedan 1920. Kanske kommer man efter nästa års val rentav att få söka sig tillbaka till 1911 för att hitta en lägre siffra. Väljarundersökningarna tyder i alla fall på att partiet är på väg att parkera sig under 2010 års katastrofala 30,7 procent.
Aktiviteten är låg och medlemmar lämnar partiet. Och i närstående LO finns inte mycket tröst att hämta. Fackets medlemstal sjunker trendmässigt sedan ett par decennier och när raset för något år sedan såg ut att stanna upp kom Kommunalskandalen och satte fart på utträdesansökningarna igen. Det som nu avslöjats i Transport-ledningen lär inte ökat entusiasmen för att söka medlemskap.
Ännu allvarligare för Socialdemokraterna är att många arbetare sympatiserar med Sverigedemokraterna. Det rör sig i många fall om LO-väljare som förut röstat borgerligt och nu bytt till SD. Moderaterna hade tidigare ett ganska stort stöd bland arbetarväljare. Men tillräckligt många av de nya SD-sympatisörerna har bytt från S för att det ska dra kallt runt både S- och LO-toppen.
Den här utvecklingen är dubbelt farlig. Dels för att partiet tappar kärnväljare. Men framför allt för att det är en överlevnadsfråga för Socialdemokraterna att åtminstone hälften av LO:s medlemmar röstar på S. Annars blir det snart omöjligt att rättfärdiga LO-förbundens politiska och finansiella stöd till partiet – ett stöd som utgör ryggraden i valkampanjerna.
Också rent politiskt har Socialdemokraterna hamnat i bakvatten. Partiets paradfrågor har inte fått plats i en politisk debatt som domineras av invandring, brott och kulturpessimism. I stället har partiet tvingats anpassa sig till en politisk dagordning som passar den politiska högern bättre.
Den S-ledda regeringens strävan att profilera sig som feministisk och grön är inte bara i otakt med tidsandan. Den har ibland också lett till trovärdighetsproblem när den praktiska politiken pekat åt motsatt håll. Som i brunkolets Tyskland och kvinnoförtryckets Saudiarabien.
Regeringspartnern Miljöpartiet upplever en ännu svårare kris och har inte förmått kompensera för Socialdemokraternas problem.
Stefan Löfvens stora politiska löfte – att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet om tre år – är med hans egna ord ett "tufft mål". När det sattes upp på partikongressen 2013 var den vanligaste kritiken att om Sverige får lägre arbetslöshet får EU också det. Det skulle bli en hopplös jakt efter ett bortflyende mål.
Hittills är den beskrivningen inte så oäven. EU har precis som Sverige en sjunkande arbetslöshet. När målet sattes låg Sverige på 12:e plats bland EU-länderna med drygt 8,2 procents arbetslöshet. Nu 2017 är arbetslösheten lägre – 6,8 procent – men Sverige har ändå halkat ner till 15:e plats. Allt enligt EU:s statistik från februari de bägge åren.
Det finns alltså gott om skäl för de socialdemokratiska kongressombuden att oroa sig för partiets och regeringens framtid, något som normalt framkallar krisdebatt i politiska partier, där olika grupperingar slåss om vilka förändringar och radikala grepp som krävs för att vända utvecklingen. Så icke inom dagens socialdemokrati.
Det finns flera skäl till att partiet inte skakas av interna debatter. Många minns med fasa intrigerna när Mona Sahlin avlöstes av Håkan Juholt, intriger som sedan blev ännu mer destruktiva under Juholts tid. Stefan Löfven symboliserar internt lugn. Han uppfattas som politiskt samlande: Inte högerstämplad som Sahlin och inte vänsterstämplad som Juholt.
Dessutom kan den optimistiske socialdemokraten finna visst hopp i den politiska verkligheten. Den svenska ekonomin växer, sysselsättningen stiger och statskassan fylls på med användbara miljarder. Medel som kan bygga en påkostad valårsbudget, och viktigare: Skulle kunna få fler väljare att tycka att Sverige går åt rätt håll.
En annan ljuspunkt för S är att den politiska oppositionen fått oväntat stora problem. Trots att Löfvens regering är parlamentariskt mycket svag och ofta får kalla handen av riksdagen har Alliansen inte lyckats öka sitt väljarstöd. Det senaste halvårets öppna borgerliga splittring piggar också upp Socialdemokraterna. Och det pågående budgetgrälet kommer på sin höjd att stoppa mindre viktiga delar av regeringens politik.
Till det kommer att den politiska diskussionen visar tecken på att lämna det närmast totala fokus på invandrarkopplade ämnen som gällt sedan 2015. Den uppblossande debatten om sjukvården är, trots att Socialdemokraterna ofta bär ansvar för bristerna, en lättnad för ett parti som förknippas med offentliga satsningar.
Så det finns halmstrån för kongressombuden att ta tag i. Men i huvudsak är det ett parti i snålblåst som samlas i Göteborg på lördag.