Menedsdömda får ofta fängelse – trots att de är ostraffade
Majoriteten av de som dömts för mened sedan 2015 har fått fängelse, trots att många av dem är tidigare ostraffade. Det visar statistik som P1-programmet I lagens namn tagit fram.
Lyssna: Menedsdömda får ofta fängelse – trots att de är ostraffade
Majoriteten av de som dömts för mened sedan 2015 har fått fängelse, trots att många av dem är tidigare ostraffade. Det visar statistik som P1-programmet I lagens namn tagit fram.
Rami, som egentligen heter något annat, är en av dem som dömts för mened.
Han var vittne i ett mål om grov brottslighet och har fortfarande en hotbild mot sig. Under rättegången om det grova brottet ljög han om att han inte mindes på grund av rädsla.
– Där valde jag att inte säga någonting på grund av att det skulle kunna leda till stora konsekvenser i mitt liv. På rättegången sa jag inte mycket mer än att jag sade att jag har minnesluckor.
Men du mindes vad som hade hänt?
– Det mindes jag.
P1-programmet I lagens namn har läst domar gällande mened som meddelats från och med januari 2015 till och med maj månad i år. Sökningen på domar har gjorts i Acta Publica, ett arkiv med rättsdata som fångar upp de allra flesta domar i svenska domstolar.
Av de 215 personer som dömts har majoriteten, 152 personer, fått fängelse som påföljd. Två av tre har enbart dömts för mened och inget annat brott. 50 personer är sedan tidigare helt ostraffade, men har ändå dömts till fängelse. Det beror på att mened ses som ett så allvarligt brott mot staten.
Rami hävdar att han blev lovad anonymitet av polisen men tvingades vittna i en rättegång om ett grovt våldsbrott, och säger att han ljög på grund av hotbilden.
Den polis som Rami träffade vill inte bli intervjuad, men P1-programmet I lagens namn har intervjuat den polisens chef.
– Det är svårt för mig och se in i hur deras dialog har varit och vad de har pratat om och så där, säger polischefen. Men vi har ju ingen möjlighet i en förundersökning att lova någon person anonymitet.
– Det finns inga anonyma vittnen i dag. Det finns ingen sådan lagstiftning i Sverige utan när man kommer till oss och berättar, då berättar man för en polis och en polis får skriva ner det som sägs.
Rami hade kunnat få skyddad identitet och hjälp med att flytta men ville inte klippa alla band och lämna sin hemstad. Han säger att han fortfarande utsätts för hot och utpressning, och att han inte har något förtroende för polisen. Polischefen som jobbat med fallet säger att det är viktigt att personer vågar vittna - samtidigt som hon kan ha förståelse för att det kan vara svårt.
– Någonstans så landar det hos individen själv och dennes kraft och ork, säger polischefen.
– Men att det är ett dilemma för den personen, det ser vi också. Det handlar inte så ofta om de medborgare som står uppe i ett fönster och ser ett mord nere på gatan och varken har koppling till offer eller gärningsmän. De är inte de personerna vi plockar utan det är de här är som är lite närmare konstellationerna. Det är där det blir svårt, gamla lojalitetsband eller kanske känner man en kompis därifrån. Men där är det ännu viktigare att kunna skydda den här personen, så vi måste lyfta bort dem från deras närmiljö och deras gamla kontaktnät. För annars kan vi inte skydda dem.