Ekots tidigare Afrikakorrespondent Bengt Therner om Mugabes tid vid makten
Robert Mugabe.
Lyssna: Så ska Facebook förbereda sig för valet
Zimbabwes president Robert Mugabe har meddelat sin avgång. Vår tidigare Afrikakorrespondent Bengt Therner tecknar ett porträtt av landets mångårige ledare.
Sällan har någon kommit till makten med mer godhjärtad förväntan hos sitt folk än Robert Mugabe. Han hade deras tillit och kärlek och kunde ha uträttat mycket gott. Zimbabwe kunde ha blivit ett afrikanskt paradis.
Istället ledde han den unga nationen mot en av världens mest dramatiska fredstida kollapser med korruption, inkompetens, vanskötsel och våld. Han förstod inte hur mycket tillit han hade. Han lyssnade bara på smickrare och tronpretendenter och styrde doktrinärt som efter en lärobok i marxism.
Efter nästan 40 års obrutet maktinnehav blev den forna frihetskampens hjälte som en karikatyr av afrikanska diktatorer. Varför det har gått så här illa finns det inga enkla svar på. Kanske förlorade han all markkontakt när första hustrun Sally dog.
Karismatisk och akademiskt välutbildad har han ju långt ifrån varit en barbarisk pajas som Idi Amin eller Bokassa. Mugabe tvekade aldrig att använda våld om det tjänade hans syften, men det gav honom ingen njutning.
Han växte upp som en enstöring, faderlös med lärarambitioner – delvis uppfostrad av en irländsk jesuitpräst. Han hämtade inspiration från Nkruma och bekämpade det vita kolonialstyret under Ian Smiths utbrytarregim, satt fången i tio år, och blev senare befrielsekrigets främste ledare om än ständigt utmanad av det rivaliserande ZAPU:s Joshua Nkomo.
Vid självständigheten 1980 då hans Zanu-PF överlägset vunnit det första fria valet och Rhodesia blev Zimbabwe och han själv den nya nationens ledare, predikade han försoning och lugnade de besegrade vita med en pragmatisk politik där skolor och hälsovård byggdes ut. Zimbabwier talar minst lika bra engelska som svenska ungdomar tack vare Mugabes skolor.
Men det tidiga 1980-talets illgärningar mot minoritetsbefolkningen ndebele – då han lät armén genomföra näst intill ett folkmord med upp mot 30 000 döda – underströk den maktens cynism som han uppenbarligen också besitter. Den har återkommande kommit till uttryck i de följande decenniernas stulna val och folkomröstningar, konfiskation av de vitas jord och allmän repression.
Zimbabwe var de första åren efter självständigheten en kornbod med överskott av nästan allt. Den största bristen var jutesäckar att förvara överflödet i. Men landet förvandlades snabbt av tilltagande korruption, vanskötsel och inkompetens till ett fattighus med förstörd valuta och stort beroende av världens allmosor för sin överlevnad. En fjärdedel av befolkningen – i stor utsträckning de mest välutbildade – flydde svält och misär genom att gå i exil.
Mugabes förlust av makten har över åren regelmässigt förutspåtts genom val, folkomröstning eller politisk omvälvning. Men lika regelmässigt har rivaler och fiender underskattat hans politiska överlevnadsförmåga.
”Du har Afrikas juvel i dina händer”, sa Samora Machel och Julius Nyerere, Mocambiques respektive Tanzanias president, till Mugabe på självständighetsdagen i april 1980. ”Ta väl hand om den”, löd deras uppmaning.
Men inget var viktigare än hans eget fastklamrande vid makten.